Jag var på sommarlovsresa till Cypern med mina två bästa vänner. Dagen innan hade vi varit och festat på bargatan, så vi var alla tre milt sagt ganska förstörda den dagen, men vi hade faktiskt redan flera dagar innan bestämt oss för att vi redan tidigt på morgonen skulle köra till en helt underbar strand, som låg en ganska god bit borta från civilisationen och som bara lokalborna där känner till, på en endags utflykt. Typ himlen på jorden, eller nått. Så det var ju självklart att vi även tog oss dit den dagen, trots den trötta tillvaron. Efter många om och men och många sura miner hade jag äntligen min simmadrass uppblåst och låg nu och guppade på den i det sköna havet, i cirka 50 graders värme, och bara njöt av livet. Sekunderna flöt in till minuter och flera timmar kändes endast som ett enda nästan alldeles för härligt ögonblick.
De andra sa att de aldrig i hela sitt liv hade sett mig sådär lugn och tillfredsställd med allting förut. Och de hade ju nog absolut helt rätt också. Det var ögonblicket då allting kändes helt perfekt och alla bekymmer befann sig så långt borta som bara möjligt. I en helt annan värld. Jag har nog aldrig tidigare känt mig sådär slutkörd, både av kvällen innan och av värmen, samtidigt som man aldrig har känt sig mer levande. I det ögonblicket gick jag från att vara en galen överenergisk liten skit till lugnast i hela världen och jag har nog aldrig mått bättre än just då. Det ögonblicket var perfektare än perfekt. Om man bara kunde åka tillbaka till just den där stunden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar