tänk va tiden egentligen går fort, men så mycket som ändå hinner ändras på bara ett år. Jag minns precis var jag befann mig då och jag vet var jag har mig nu, och jag kan lova att det inte är samma person även om utseendet säkert är rätt detsamma.
Förra året i maj hamnade vi i alla fall traska i den finländska skogen, i ösregn, i minst åtta-nio timmar, som en del av vår praktik. Det var en tung och plågsam dag, men det härliga sällskapet var ändå till en stor tröst, och på något underligt sätt så var det ändå ganska så underbart att få utmana sig själv så där, för att inte tala om den underbara känslan som man sedan kände när man äntligen haltade in i mål, och visste att det troligtvis både var den första och sista gången som man behövde utsätta sig själv för någonting som det där, och man hade klarat det, kämpat på enda till slut, även om man gärna bara hade velat ge upp minst miljoner gånger under vägen. För att inte gråta en tår eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar