stanna tiden

tolfte veckan i sverige, vilket betyder att det nu är kvar mindre än hälften av min vistelse här ifall jag vill försöka hitta hem hem till sommaren igen. Jag vet att det ännu är många veckor kvar här, många äventyr som väntar på en, tusen minnen att fånga och skratt på kommande. Så ingenting är ännu över på länge länge. Men bara tanken på att man en dag ännu måste säga hejdå till allt och alla här och åka iväg från detta underbara liv gör mig alldeles gråtfärdig. Jag har ingen aning hur jag kommer att klara av det och det enda jag vet for sure just nu är att jag måste bli en hel del tuffare innan dess för att alls överleva.

Missförstå mig inte, att tänka på alla er där hemma gör mig också alldeles gråtfärdig. Jag saknar er så himla mycke att orden inte räcker till heller, men ni finns ändå alltid här med mig. Och så länge som jag vet att ni har det bra, att ni fortfarande finns kvar när jag kommer hem och tanken på hur underbart det kommer att vara att få se er alla sen igen gör det som tur ändå möjligt för mig att vara ifrån er fastän jag saknar er. (Så länge som ni inte bara glömmer bort mig, för jag har ju absolut inte glömt er)




Nej nu på med lännkkläderna, musik i öronen och ut och njuta lite mer.