Det bästa med mina föräldrar är nog det att de alltid finns där för en och ställer upp, om det sen handlar om att köra en på träning eller till backen, att hjälpa en flytta (ännu efter hundrasjuttioelfte gången också), hjälpa en ekonomiskt då det annars ser lite smådåligt ut, ge en goda råd, eller att annars bara finnas där och hjälpa till med små saker i vardagen, som att spika upp hyllor eller att få tvn att fungera. Om de bara kunde och hade råd, så skulle de nog ge allt i hela världen till en, vilket som tur inte alls behövs- eftersom att det ju räcker alldeles utmärkt med att de bara finns där.
De har aldrig tvingat en att vara på ett visst sätt, eller att bli en viss sak, utan konstigt nog så tycker de om en oberoende och trots alla dumheter som man tvingat dem igenom och för det kommer man ju att vara dem evigt tacksam. Det enda jag skyller på mina föräldrar (förstå sarkasmen) och som de hade kunnat göra bätttre, är att de aldrig tvingade mig att börja dansa som liten. För visst hade det ju varit så himla tufft att kunna dansa nu, istället för att ha noll koordination och två vänsterfötter.
Men annors så älskar jag er över allt och ni är bäst. Tack för att ni är så härliga och för att ni låter mig vara som jag är (för det mesta i alla fall). Min högsta önskan är att ni alltid kommer att finnas där, så ta hand om er. Kan ni snälla lova mig det.
